CHARLIE!!!Jag hatar döda människor som vägrar att låta bli att dö. Idag saknar jag honom som fan. Lyssnat på Street Spirit av Radiohead ett tjugotal gånger och saknat honom ännu mer, och sett honom stå här och sakna mig tillbaka.Allt var så verkligt förut, han var. Med sina stora, bruna ögon som kramade om ens hjärta när han såg på en. Jag saknar att följa små tunna bläcklinjer under solbränd hud och jag saknar att bli väckt av musik och jag saknar att ha någon hela tiden som saknar mig tillbaka. Jag har inte någon att falla tillbaka på, det är som att falla ut i tomma intet.Det känns så fel att nämna honom, eftersom ingen bryr sig. Men jag bryr mig och jag älskar honom, ändå. Som vanligt. Jag hatar rutiner och jag hatar att ha det såhär. Men jag klarar mig, för jag är mäktig och jag är helt overklig jag också. Ändå är jag så verklig att blotta luften skär mig i delar ibland. Jag saknar Charlie något oerhört, såna här dagar är som en långsam färd längst Golgata. Korset på ryggen och törnen i huden. Jag har trasslat in mig i mig själv igen.

Isabell och jag har lidit. Lidit. Funnit oss själva i en situation vi inte varit i förut. Det har varit intressant. Förmodligen kommer det att vara ännu mer givande i framtiden.Lovat en himla massa saker har jag gjort. Att lova saker när kaos råder och ens egen villrådighet flyger fram och tillbaka mellan lugn och panik, det känns lite dumt.Lyssnar på Christian Death igen, de passar mig ibland. Det är ingen ordentlig musik, men det är ett jävligt häftigt band. Man får läsa mellan raderna och tolka lite hur man vill...Det fungerar.Jag ska sluta vara så arg. Det finns inget fel i vad jag är arg på, eller jo. Men jag har ingenting med det att göra.Kanske man växte upp till att bli vad jag tror är en världsvan och öppenhjärtad person, medan man egentligen bara blev cynisk och analytisk. Fragmenterande.Jag tvivlar på att det är vad jag blivit, och jag tror fortfarande att jag underskattar mig själv.Min bror var här idag och sa det motsatta. Att jag var lite överlägsen. Klart att jag är, jag är den enda på kilometers radie som vet något om Freud. Om någon tar upp den diskussionen med mig är jag överlägsen. Det är Green-genen.

HAHAHAHHAHAHAHAHHAJag är fortfarande bäst.Jag kommer alltid att vara bäst.För det är jag, och ingen lyckas.För jag är jag, och jag lyckas jämt.Och motgångar är nyttigt, eftersom jag alltid överlever dem. Och skapar dem? För dig. För er. Jag kan hjälpa det, men det gör jag inte. Så här står man som vanligt i kaosets epicentrum, med ett leende. För jag vinner alltid i slutändan.

Jag kan inte bestämma mig för om det går bra eller dåligt för mig nuförtiden, om jag mår bra eller dåligt, och jag vill köpa mer aromaolja. NU!!!Tänk om man hade pengar.Det fungerar med mamma, nej. Nej det går inte så bra, vi har våra svackor. Hela tiden. Det är inte det som är det jobbiga, utan det jobbiga är att jag måste bo med henne. Synd. Men det är väl okej.Pappa kommer ut den 14, det är snart. Det är bra. Vi ska gå och möta honom, jag och Maria. Förmodligen Hanna också.Igår fick jag min mamma att se på Lord of War (!!!) och hon tyckte om den, det var bra. Och i lördags, då hade jag jätteroligt. Det är helt otroligt, att vi lyckats ha två fester i rad utan att någon eller något klyvts i två delar. Imponerande. Jag borde verkligen göra något kreativt. Faktiskt. Det går inte så bra. Idag är det måndag, och måndagar går aldrig bra. Det tar mig kanske fyra dagar att komma in i rytmen av att gå upp på morgonen och inte på eftermiddagen, men när jag väl kommit igång med den här rytmen så är det helg. För jävligt.Hursomhelst.Kaffe.Nu.